Jag lever
Jag lever och kämpar på.¨
Försöker tänka positivt.
Är fortfarande fet, vill inte tänka på det.
FETTO
NOOOOT!
Det är värre än på länge.
Jag har ätit ett ägg idag. Jag mår inte alls bra.
Igår åt jag ett ägg och drack ett glas cola light. Jag mådde inte bra då heller.
Jag vill vara osynlig. Vara luft ett tag.
Inte känna mig så jävla fet.
Jag har flyttat
Jag hoppas det kommer hjälpa mig att bli bättre
Jag mår dåligt
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
FETTO
JAG ORKAR INTE MER.
Allt i mitt liv ¨går åt helvete.
Jag orkar inte ens försöka.
Jag vill låsa in mig i ett mörkt rum och gråta...
Bara skrika och slå mig själv.
Slå allt runt omkring mig.
Jag vill stanna världen. Låta allt stå stilla. På så vis kanske jag skulle kunna komma i kapp.
Hinna göra mig frisk. Göra mig glad. Hinna göra allt som alla människor hunnit göra när jag mått dåligt, varit frånvarande och ledsen.
Låt världen stanna för ett ögonblick.
GÖR MIG SMAL
jävla fetto
Fortfarande lika fet.
Fortfarande lika deprimerad.
Fortfarande lika jäkla trött på allt!
Efter att jag och min pojkvän ätit lite idag sa jag att jag var tvungen att spy. Vi har pratat om det och han vet hur jag känner inför det. Jag tänkte inte göra det, jag ville vara duktig. Efter 30 minuter går jag in på toan. Jag vet vad som måste göras. Min pojkvän säger då, - Nej, vad ska du göra nu? Skärp dig!!
Jag väntar på att han ska gå till toan, ta ut mig, ta mig till soffan och omfamna mig och krama mig i sin trygga famn. Gömma mig från alla bekymmer. Men nej. Jag låser istället dörren. Väntar fortfarande på en reaktion, men han agerar inte =(
Varför bryr han sig inte? Är jag så jävla fet att inte ens min pojkvän kan med att hindra mig från att spy? Då är det riktigt jävla illa. Ett jävla fetto är jag!
Svält och bulimi?
Vad är det för fel på mig egentligen?
Vissa veckor svälter jag mig och går ner mängder.
Seda pallar jag inte mer.
Då börjar jag äta. Oftast mer än normalt.
Och då kommer det. Då börjar jag spy. Flera gånger dagligen.
Sedan känner jag mg fet och börjar svälta mig igen.
I så många veckor jag orkar.
Sedan kommer maten och jag börjar spy.
Den perioden då jag börjar äta kommer alltid i lagom tid efter svältperioden. Då alla börjar misstänka att något är fel så börjar jag äta. Sedan reagerar ingen när jag börjar svälta igen. Inte förrän det gått så längt att min kropp inte pallar mer, då jag måste börja äta med andra ord. Och då spyr jag, och alla tror att jag mår så himmla bra. Alla tycker jag är duktig som äter igen. So wrong.
Men det är ju bara för att jag och min kropp är så jäkla klen. Jag pallar inte att svälta mig unde ren längre period. Jag måste äta. Och jag klarar inte av att äta och då spyr jag. VARFÖR?
Bulimi, och han förstår inte.
Jag berättade för honom att jag spyr. Varje dag.
Jag berättade hur enkelt det var. Hur snabbt det går.
Hur lätt det var att dölja det. Att överlista honom.
Jag vet inte varför jag berättade. Nu känns det som att jag har dödat någon, varit otrogen etc.
Jo, jag vet egentligen vad det avgörande var.
När jag inte gör som han säger vad gäller mat o.dyl så börjar han tjata om att jag KAN bli sjuk.
Vadå kan?
Jag orkar inte med det att han inte tror att jag är det.
Jag ville bara få tyst på honom.
Kanske ville jag också ha hjälp.
Hjälp att sluta.
Jag vill egentligen inte spy. Jag vill svälta. Vill bli smal.
Jag ville att han skulle förstå hur dåligt jag mår. Jag ville ha hans hjälp. Hans omtanke.
MEN HAN FÖRSTÅR INTE.
Det verkar som han inte bryr sig.
När vi pratar om det så verkar han förstå allt. Han verkar vilja hjälpa mig med ALLT.
Men när vi väl är där så händer inget.
När vi har ätit och jag försvinner in på toan, utan att säga något. Är borta flera minuter.
DÅ REAGERAR HAN INTE.
Han förstår inte. Varför?
Hur mycket ansvar kan jag lägga på honom?
Hur mycket vill jag att han ska bry sig?
Är jag redo att sluta spy?
Vill jag att han ska hindra mig varje gång jag behöver spy?
VAD VILL JAG?
HEMSK MORGON, FETTO
VILKEN HEMSKT JÄVLA MORGON!
Jag känner mig fetare än någonsin. Det känns som att jag har gått upp de 10kg jag har gått ner över en natt. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Min pojkvän har övergivit mig för dagen. Han ska jobba hela jävla dagen, han stack kl 7 i morse och kommer hem kl 23. Inte alls kul att vara hemma hela dagen. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, måste tillbaka till stan ikväll ändå, så det känns onödigt att åka hem. Kanske om någon hämtar mig,
BLIR DEPRIMERAD. Varför skola människor lida?
Jag orkar inte mer.. Låt mig gå nr 10 kg till, så kanske jag är lite nöjd sen? Kanske?
Värt att prova är det iaf.
Fetare och fetare?
I morgon måste jag skärpa mig ännu mer. Det jag gör nu fungerar bevisligen inte. Ny vecka, nya försök. Det brukar låta så :/
Ha en bra kväll!
Thinspo-video
Fortfarande lika fet?
Hejsan!
Väldigt blandade känslor idag faktiskt.
Jag undrar fortfarande hur man efter oändligt många kilos viktnedgång kan känna sig lika fet som innan. Hur går det till? Jag har suttit och kollat på massa gamla bilder och minns såväl hur jag kände mig då.
Jag testade ett par shorts igår, ett par vita, korta shorts som jag hade på mig på en skolavslutning för 2 år sedan tror jag. Jag kommer ihåg hur jag kände mig. Inte alls fet! Jag kände mig fin. Dessa shorts ramlade av mig. Det hade utan att överdriv fått plats två stycken av mig där i. De var hur stora som helst, OCH ÄNDÅ känner jag mig så mycket fetare idag.
VArför är det så?
Jag orkar inte med det här.
Det värsta av allt är att jag inte förstår att det är jag som krymper och inte kläderna som blir större, J har sagt det 100 gånger, men jag får inte in det i min tröga hjärna.
VIKTNEDGÅNG? JA TACK.
Utan bieffekter!
That would be perfect.
JAG ÄR FUL OCH FET
Min pojkvän fick igår ett förslag om en tjej som skulle passa honom.
AV HANS KUSIN.
Tack för den. Tack tack tack.
Det är sådana här saker som får mig att känna mig så vacker och betydelsefull. NOT!
Visserligen har hans kusin aldrig träffat mig, men ändå!!!
USCHA!
Min pojkvän skrev då: min tjej duger väl gott.
Kul att höra att man duger. Alltid något.
Som svar skriver iaf kusinen : Den tjejen jag pratar om har silikon =)
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH.
Jag ber då min pojkvän att skicka en bild på mig så att aset håller käft.
Gör han det? Nej givetvis inte.
FÖR ATT MIN POJKVÄN TYCKER ATT JAG ÄR FET OCH FUL OCH SKÄMS ÖVER MIG.
Precis som jag själv tycker.
BANTA BANTA BANTA
Vad jag än gör. Vart jag än är. Med vem jag än är?
Varför är det så?
En utan mina tjejkompisar är verkligen hur fin som helst, jag har alltid sett mig själv som fetare, större och tjockare. Men för att bli objektiv så kollade jag hennes klädstorlek. Vi hade nämligen köpt likadana shorts. Hon frågade vad jag hade för storlek på mina. 34 sa jag, och det visade sig att hon hade 38 på sina. VARFÖR tycker jag ändå att jag är så mycket fetare? VARFÖR? Vi är enligt klädstorlekarna typ jämnstora. Ändå känner jag mig som ett fetto på 200kg brevid henne.
Alla mina kompisar verkar vara hälften så stora som mig. OCH DÄRFÖR MÅR JAG DÅLIGT. Jag vill inte visa mig bland folk egentligen. Det känns som att folk bara kollar på min fetma. Jag orkar inte det längre.
Det händer ofta att jag festar med min pojkväns kompisar, vilket är trevligt. Dock är alla deras tjejer supersmala. Samtliga väger typ 30kg och är 1,60 i runda slängar. Hur konstigt är det inte att jag känner mig fet då? När jag dessutom är 1,75cm lång? 15cm längre och fetma på det, J´s kompisar måste se mig som en jätte.
JAG ORKAR INTE!
Jag orkar inte vara fet.
Jag vill vara lite och mager.
