FETTO
NOOOOT!
Det är värre än på länge.
Jag har ätit ett ägg idag. Jag mår inte alls bra.
Igår åt jag ett ägg och drack ett glas cola light. Jag mådde inte bra då heller.
Jag vill vara osynlig. Vara luft ett tag.
Inte känna mig så jävla fet.
Svält och bulimi?
Vad är det för fel på mig egentligen?
Vissa veckor svälter jag mig och går ner mängder.
Seda pallar jag inte mer.
Då börjar jag äta. Oftast mer än normalt.
Och då kommer det. Då börjar jag spy. Flera gånger dagligen.
Sedan känner jag mg fet och börjar svälta mig igen.
I så många veckor jag orkar.
Sedan kommer maten och jag börjar spy.
Den perioden då jag börjar äta kommer alltid i lagom tid efter svältperioden. Då alla börjar misstänka att något är fel så börjar jag äta. Sedan reagerar ingen när jag börjar svälta igen. Inte förrän det gått så längt att min kropp inte pallar mer, då jag måste börja äta med andra ord. Och då spyr jag, och alla tror att jag mår så himmla bra. Alla tycker jag är duktig som äter igen. So wrong.
Men det är ju bara för att jag och min kropp är så jäkla klen. Jag pallar inte att svälta mig unde ren längre period. Jag måste äta. Och jag klarar inte av att äta och då spyr jag. VARFÖR?
Thinspo-video
Anorexi
Det var ett bra tag sedan jag skrev här. Det har sin anledning.
Jag blev bättre, så mycket bättre.
Tack vare mycket hjälp från J och S gick det tillslut åt rätt håll.
Framförallt J lärde sig att säga rätt saker, han säger inte längre saker som
får mig att känna mig som den fetaste i världen.
Folk fick mig att inse att jag inte alls var fet. Att jag var smal/underviktig.
Det var tur att de reagerade innan det var försent. Jag hann aldrig nå den delen av sjukdomen
där ord och råd inte verkar. Jag kunde fortfarande lyssna.
Anledningen till att jag skriver igen är att det börjar bli sämre.
Jag börjar känna mig oduglig och fet igen.
Jag märker det själv och det gör mig rädd.
Jag skäms för att säga det. Men jag saknar det.
Jag saknar hungerkänslorna, jag saknar att ställa mig på vågen och se kilon som försvinner, gång på gång.
Jag saknar att se hur folk bryr sig. Jag saknar att känna hur alla kläder sitter lösare och lösare,
för varje gång jag använder dem. Jag saknar att undvika mat, tacka nej till godsaker. Jag vill dit.
Den här gången kanske det är på riktigt. Jag vill och det gör mig rädd men samtidigt trygg.
Jag vill bli smalare. IGEN. Så mycket smalare.
I need thinspo
Ingen har varit hemma på hela dagen = ingen mat
Nu kommer snart pojkvännen hem. Då måste man äta lite. Inte väcka misstanke. Inte avslöja vad jag håller på med. Det blir bäst så. Slippa höra allt tjat.
Jag vill bli smal!!!!
ÄTSTÖRNINGAR?
Det var så hemskt. Så gripande. Jag blev så ledsen.
Det värsta av allt var att jag kände igen mig så enormt mycket. Vartenda ord, alla känslor. Hur man inledningsvis tänker. Äta lite nyttigare, må bättre, träna mer, gå ner lite i vikt osv. Men sedan gick det utför. Viktnedgången startade. Först några kilon, sedan mer. Sedan mycket, mycket mer.
Jag mår illa när jag läser det. Jag känner att jag är påväg dit. Jag har inte nått långt i sjukdomen, om jag nu är sjuk. Men det är så skrämmande att läsa. Jag blir inte sjuk. Jag är inte en person som får anorexi. Inte jag. Det känns så overkligt. Jag är inte sjuk. Inte än iaf.
Jag skäms över mig själv. Över hur jag tänker. Över att jag ens tänker i dessa banor.
Än så länge har jag gått ner ungefär 10 kg. Jag vill inte säga exakt vad jag väger, jag vet föresten inte exakt vad jag väger. Jag är 1,75 lång och väger under 60 iaf. Hur mycket under vet jag ej, men inte mindre än 50kg. Jag vill gå ner mer, jag vill bli mindre.
MEN jag vill inte bli sjuk.
Jag vill vara smal och frisk.
