Bulimi, och han förstår inte.
Jag berättade för honom att jag spyr. Varje dag.
Jag berättade hur enkelt det var. Hur snabbt det går.
Hur lätt det var att dölja det. Att överlista honom.
Jag vet inte varför jag berättade. Nu känns det som att jag har dödat någon, varit otrogen etc.
Jo, jag vet egentligen vad det avgörande var.
När jag inte gör som han säger vad gäller mat o.dyl så börjar han tjata om att jag KAN bli sjuk.
Vadå kan?
Jag orkar inte med det att han inte tror att jag är det.
Jag ville bara få tyst på honom.
Kanske ville jag också ha hjälp.
Hjälp att sluta.
Jag vill egentligen inte spy. Jag vill svälta. Vill bli smal.
Jag ville att han skulle förstå hur dåligt jag mår. Jag ville ha hans hjälp. Hans omtanke.
MEN HAN FÖRSTÅR INTE.
Det verkar som han inte bryr sig.
När vi pratar om det så verkar han förstå allt. Han verkar vilja hjälpa mig med ALLT.
Men när vi väl är där så händer inget.
När vi har ätit och jag försvinner in på toan, utan att säga något. Är borta flera minuter.
DÅ REAGERAR HAN INTE.
Han förstår inte. Varför?
Hur mycket ansvar kan jag lägga på honom?
Hur mycket vill jag att han ska bry sig?
Är jag redo att sluta spy?
Vill jag att han ska hindra mig varje gång jag behöver spy?
VAD VILL JAG?
vad starkt och modigt av dig att berätta! Min pappa drog det ur mig, han fattade att nåt var "fel" och jag erkände, kändes bra precis när jag gjort det, men sedan kom värsta ångesten. som du säger, som att man har gjort något riktigt dåligt, tex dödat någon. Man tänker att nu är det kört, nu MÅSTE jag sluta, fast vill jag verkligen det? Fy, fan för detta alltså. Men visst får man positiva kickar av det? vill aldrig mer bli fet! någon har sagt till mig att jag borde äta upp mig, så har jag lust att säga "du borde banta!" Ha! Vill aldrig mer daller och fett på min kropp. jag känner mig lättare för det mesta, blir inte svettig så lätt osv. fast ibland känner jag mig som ett dallrande äckel...
Men åter till dig; usch vad din pojkvän är knepig! blundar han för ditt problem trots att han vet? Han borde hjälpa dig, eller ringa nån om han inte vet hur han ska hantera det. Han borde verkligen stötta dig när du varit så modig och berättat!
Trots att du inte vet om du vill ha hjälp så tror jag jag att du behöver hans stöd mer än någonsin. Man kan nog inte klara detta ensam, jag har börjat inse det. Men som sagt...vill man sluta? Hoppas, hoppas att han tar sig i kragen och hjälper dig! kramar
