DÖD
ALLA KAN DRA ÅT HELVETE
HATA HATA HATA HATA
JUST NU VILL JAG BARA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.
Jag åt tom igår och idag och nu sa min "pojkvän" att jag var fet.
TACK GUD VAD SKÖNT ATT HÖRA
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
ALDRIG MER ÄTA MAT ALDRIG ALDRIG ALDRIG
JAG SKA SVÄLTA MIG TILL DÖDS.
HATA HATA HATA HATA
JUST NU VILL JAG BARA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.
Jag åt tom igår och idag och nu sa min "pojkvän" att jag var fet.
TACK GUD VAD SKÖNT ATT HÖRA
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
ALDRIG MER ÄTA MAT ALDRIG ALDRIG ALDRIG
JAG SKA SVÄLTA MIG TILL DÖDS.
Vill bli smal
Jag vill bara bli smal.
Jag orkar inte mer.
orkar,
orkar,
orkar,
orkar
ORKAR INTE MEEEER!!!!!
Jag orkar inte mer.
orkar,
orkar,
orkar,
orkar
ORKAR INTE MEEEER!!!!!
Viktnedgång
Hej igen!
Det blev ingen mat när han kom hem igår. Det behövdes inte, han tjatade inte ens. Idag åt jag ingen frukost och ingen lunch, men jag var tvungen att äta lite middag nyss. Det håller inte.
Jag kommer aldrig lyckas gå ned i vikt i fred. Utan att någon är på mig. Han är på mig, han vill mig väl jag vet. Han vill mitt bästa. Jag köpte till och med godis för att slippa diskussion. Får se om jag spyr upp det. Jag undrar hur. Hur ska jag göra det utan att han märker. Min älskade. Han ska inget veta.
Det blev ingen mat när han kom hem igår. Det behövdes inte, han tjatade inte ens. Idag åt jag ingen frukost och ingen lunch, men jag var tvungen att äta lite middag nyss. Det håller inte.
Jag kommer aldrig lyckas gå ned i vikt i fred. Utan att någon är på mig. Han är på mig, han vill mig väl jag vet. Han vill mitt bästa. Jag köpte till och med godis för att slippa diskussion. Får se om jag spyr upp det. Jag undrar hur. Hur ska jag göra det utan att han märker. Min älskade. Han ska inget veta.
I need thinspo
Nu är det snart dags för att äta.
Ingen har varit hemma på hela dagen = ingen mat
Nu kommer snart pojkvännen hem. Då måste man äta lite. Inte väcka misstanke. Inte avslöja vad jag håller på med. Det blir bäst så. Slippa höra allt tjat.
Jag vill bli smal!!!!
Ingen har varit hemma på hela dagen = ingen mat
Nu kommer snart pojkvännen hem. Då måste man äta lite. Inte väcka misstanke. Inte avslöja vad jag håller på med. Det blir bäst så. Slippa höra allt tjat.
Jag vill bli smal!!!!
Vacker kropp
Ge mig dom här axlarna!
Är du sjuk?
Är du sjuk?
Depression
[x] Du är alltid/ofta ledsen
[ ] Du gråter ofta
[x] Du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[/] Du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] Du kan vara väldigt osocial
[x] Du har dåligt självförtroende
[ ] Allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Total: 4,5
Anorexia
[x] Du känner dig svag.
[x] Du hatar din kropp.
[x] Du har svält dig själv.
[x] Du har dåligt självförtoende
[ ] Du använder laxeringsmedel
[x] Du tycker att du behöver vara smalare
[x] Folk säger att du är smal, men du håller inte med
[/] Du skadar dig själv
[x] Folk har sagt att du är för smal
[x] Du fryser väldigt lätt
Total: 8,5
ÄTSTÖRNINGAR?
Jag läste nyss en dagbok skriven av en tjej med anorexia.
Det var så hemskt. Så gripande. Jag blev så ledsen.
Det värsta av allt var att jag kände igen mig så enormt mycket. Vartenda ord, alla känslor. Hur man inledningsvis tänker. Äta lite nyttigare, må bättre, träna mer, gå ner lite i vikt osv. Men sedan gick det utför. Viktnedgången startade. Först några kilon, sedan mer. Sedan mycket, mycket mer.
Jag mår illa när jag läser det. Jag känner att jag är påväg dit. Jag har inte nått långt i sjukdomen, om jag nu är sjuk. Men det är så skrämmande att läsa. Jag blir inte sjuk. Jag är inte en person som får anorexi. Inte jag. Det känns så overkligt. Jag är inte sjuk. Inte än iaf.
Jag skäms över mig själv. Över hur jag tänker. Över att jag ens tänker i dessa banor.
Än så länge har jag gått ner ungefär 10 kg. Jag vill inte säga exakt vad jag väger, jag vet föresten inte exakt vad jag väger. Jag är 1,75 lång och väger under 60 iaf. Hur mycket under vet jag ej, men inte mindre än 50kg. Jag vill gå ner mer, jag vill bli mindre.
MEN jag vill inte bli sjuk.
Jag vill vara smal och frisk.
Det var så hemskt. Så gripande. Jag blev så ledsen.
Det värsta av allt var att jag kände igen mig så enormt mycket. Vartenda ord, alla känslor. Hur man inledningsvis tänker. Äta lite nyttigare, må bättre, träna mer, gå ner lite i vikt osv. Men sedan gick det utför. Viktnedgången startade. Först några kilon, sedan mer. Sedan mycket, mycket mer.
Jag mår illa när jag läser det. Jag känner att jag är påväg dit. Jag har inte nått långt i sjukdomen, om jag nu är sjuk. Men det är så skrämmande att läsa. Jag blir inte sjuk. Jag är inte en person som får anorexi. Inte jag. Det känns så overkligt. Jag är inte sjuk. Inte än iaf.
Jag skäms över mig själv. Över hur jag tänker. Över att jag ens tänker i dessa banor.
Än så länge har jag gått ner ungefär 10 kg. Jag vill inte säga exakt vad jag väger, jag vet föresten inte exakt vad jag väger. Jag är 1,75 lång och väger under 60 iaf. Hur mycket under vet jag ej, men inte mindre än 50kg. Jag vill gå ner mer, jag vill bli mindre.
MEN jag vill inte bli sjuk.
Jag vill vara smal och frisk.
Har jag anorexia?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har äntligen lyckats gå ner i vikt. Jag vet inte hur mycket. Har inte vägt mig på länge.
Alla i skolan börjar kommentera.
SLUTA! Jag vill inte höra att jag är smal, sluta ljuga!
Jag är inte sjuk. Jag har kontroll, tror jag. Jag börjar tvivla.
Speciellt eftersom jag verkligen har lyckats gå ner i vikt. Jag har velat gå ned i vikt så länge men mat har betytt för mycket för mig. Mat och godis har alltid varit ett hinder. Jag har aldrig kunnat motstå godis. Speciellt inte choklad och nu är det nästan enkelt för mig att avstå. Jag lockas inte när min pojkvän kommer hem med massa godis, förut hade jag ätit hur mycket som helst.
Det är något som har hänt. Något som gör att jag har kraft att stå emot. Det är jag både glad och orolig för. Jag vill ju gå ner i vikt, jag vill ju bli smal, jag vill inte vara fet. Men jag blir samtidigt orolig. Tänk om det går för långt?
Ibland känner jag mig som en idiot.
Varför tror jag ens att jag är sjuk? Eller tror och tror. Det känns som att jag driver med alla. Med mig själv. Det känns som att alla ljuger när de säger att jag är smal. Det känns som att jag döjer fettet bakom stora kläder så att ingen ska se. Det är därför alla säger att jag ser smal ut. Men jag vet sanningen. Sanningen är mina feta armar, mina enorma lår, min gigantiska fläskiga röv och mina äckliga fettohöfter.
Folk kommer ångra att de sagt att jag är smal när de får se mig i bikini, när fettet syns. Allt jävla fett.
Jag känner mig som en fet, äcklig tönt.
Jag vill inte ha uppmärksamhet från folk. (Eller vill jag det?)
Egentligen vill jag bara bli smal. I fred, utan kommentarer om att det är fult med för smala tjejer, fult med revben som syns, fult med synliga höftben och obefintlig röv. FÖR JAG HAR INTE DET!! Jag är inte smal, jag har inga synliga ben. Jag har synligt FLÄSK OCH FETT, det är det enda jag har.
JAG ORKAR INTE!
Jag har äntligen lyckats gå ner i vikt. Jag vet inte hur mycket. Har inte vägt mig på länge.
Alla i skolan börjar kommentera.
SLUTA! Jag vill inte höra att jag är smal, sluta ljuga!
Jag är inte sjuk. Jag har kontroll, tror jag. Jag börjar tvivla.
Speciellt eftersom jag verkligen har lyckats gå ner i vikt. Jag har velat gå ned i vikt så länge men mat har betytt för mycket för mig. Mat och godis har alltid varit ett hinder. Jag har aldrig kunnat motstå godis. Speciellt inte choklad och nu är det nästan enkelt för mig att avstå. Jag lockas inte när min pojkvän kommer hem med massa godis, förut hade jag ätit hur mycket som helst.
Det är något som har hänt. Något som gör att jag har kraft att stå emot. Det är jag både glad och orolig för. Jag vill ju gå ner i vikt, jag vill ju bli smal, jag vill inte vara fet. Men jag blir samtidigt orolig. Tänk om det går för långt?
Ibland känner jag mig som en idiot.
Varför tror jag ens att jag är sjuk? Eller tror och tror. Det känns som att jag driver med alla. Med mig själv. Det känns som att alla ljuger när de säger att jag är smal. Det känns som att jag döjer fettet bakom stora kläder så att ingen ska se. Det är därför alla säger att jag ser smal ut. Men jag vet sanningen. Sanningen är mina feta armar, mina enorma lår, min gigantiska fläskiga röv och mina äckliga fettohöfter.
Folk kommer ångra att de sagt att jag är smal när de får se mig i bikini, när fettet syns. Allt jävla fett.
Jag känner mig som en fet, äcklig tönt.
Jag vill inte ha uppmärksamhet från folk. (Eller vill jag det?)
Egentligen vill jag bara bli smal. I fred, utan kommentarer om att det är fult med för smala tjejer, fult med revben som syns, fult med synliga höftben och obefintlig röv. FÖR JAG HAR INTE DET!! Jag är inte smal, jag har inga synliga ben. Jag har synligt FLÄSK OCH FETT, det är det enda jag har.
JAG ORKAR INTE!
