Jag orkar inte mer!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har äntligen lyckats gå ner i vikt. Jag vet inte hur mycket. Har inte vägt mig på länge.
Alla i skolan börjar kommentera. 
SLUTA! Jag vill inte höra att jag är smal, sluta ljuga!
 
Jag är inte sjuk. Jag har kontroll, tror jag. Jag börjar tvivla.
Speciellt eftersom jag verkligen har lyckats gå ner i vikt. Jag har velat gå ned i vikt så länge men mat har betytt för mycket för mig. Mat och godis har alltid varit ett hinder. Jag har aldrig kunnat motstå godis. Speciellt inte choklad och nu är det nästan enkelt för mig att avstå. Jag lockas inte när min pojkvän kommer hem med massa godis, förut hade jag ätit hur mycket som helst.

Det är något som har hänt. Något som gör att jag har kraft att stå emot. Det är jag både glad och orolig för. Jag vill ju gå ner i vikt, jag vill ju bli smal, jag vill inte vara fet. Men jag blir samtidigt orolig. Tänk om det går för långt?

Ibland känner jag mig som en idiot.
Varför tror jag ens att jag är sjuk? Eller tror och tror. Det känns som att jag driver med alla. Med mig själv. Det känns som att alla ljuger när de säger att jag är smal. Det känns som att jag döjer fettet bakom stora kläder så att ingen ska se. Det är därför alla säger att jag ser smal ut. Men jag vet sanningen. Sanningen är mina feta armar, mina enorma lår, min gigantiska fläskiga röv och mina äckliga fettohöfter.

Folk kommer ångra att de sagt att jag är smal när de får se mig i bikini, när fettet syns. Allt jävla fett.
Jag känner mig som en fet, äcklig tönt.

Jag vill inte ha uppmärksamhet från folk. (Eller vill jag det?)
Egentligen vill jag bara bli smal. I fred, utan kommentarer om att det är fult med för smala tjejer, fult med revben som syns, fult med synliga höftben och obefintlig röv. FÖR JAG HAR INTE DET!! Jag är inte smal, jag har inga synliga ben. Jag har synligt FLÄSK OCH FETT, det är det enda jag har.

JAG ORKAR INTE!